Om det var på sommaren
eller hösten 1950 eller kanske rentav-49 när mamma Fanny tog med mig och mina
syskon på tågfärd.
Hur färden började har jag inget minne av. Hemifrån Lappfjärd (Lapväärtti) till Kristinestad (Kristiinankaupunki) är det ca; 7 km. Färden gick troligtvis med någon form av den tidens automobil, eller rent av med ”hästdroska”.
Vad som etsats fast i minnet är tågresa från Kristinestad, hur stort det var, att vara på tåget, titta ut och se naturen susa förbi. Det är inte mer än 12 mil idag mellan platserna. Väl framme hos min moster Alma i Seinäjoki minns jag det stora huset, den var vitmålad och två våningar (det var ovanligt med målade hus). Huset stod högt uppe på en kulle. Kusinerna var till antalet fyra flickor, det blev lekar, sådana som, Ryska posten, kurragömma. Plankleken, Vi gick på stenar och annat, fick inte sätta fötterna i backen, den som kom längst vann. Flickorna hoppa mest hage och rep.
Efter det har jag inte träffat någon av dom, men min kusin Pirkko har jag talats vid på telefon då släktboken gjordes 2004. Och ett par ggr senare. Hon flyttade från Rovanemi och skrev ingen nu adress på julkortet
Nu känner jag verkligen för att ringa runt och få träffa henne innan det blir försent
Liten grabb i femårsåldern kan inte komma i håg allt, men just det stora att sitta på tåget, titta ut, höra tågvisslan, (jag kan se mig själv) känna när tåget tuffar i väg och dess hjul donka donka i rälsskavarna. Vi hade väl någon sort av matsäck med oss. Vi blev väl hungrig av att åka tåg eller glömde vi bort allt annat? Vi fick nog något i oss när vi kom fram.
Hur länge vi stanna vet jag inte, men säkert över nattaen.
Det snöade i natt som var när jag skrev detta. Det är gråmulet +3.5gr.
Tåff,tåff,donk.
Morfar
Hur färden började har jag inget minne av. Hemifrån Lappfjärd (Lapväärtti) till Kristinestad (Kristiinankaupunki) är det ca; 7 km. Färden gick troligtvis med någon form av den tidens automobil, eller rent av med ”hästdroska”.
Vad som etsats fast i minnet är tågresa från Kristinestad, hur stort det var, att vara på tåget, titta ut och se naturen susa förbi. Det är inte mer än 12 mil idag mellan platserna. Väl framme hos min moster Alma i Seinäjoki minns jag det stora huset, den var vitmålad och två våningar (det var ovanligt med målade hus). Huset stod högt uppe på en kulle. Kusinerna var till antalet fyra flickor, det blev lekar, sådana som, Ryska posten, kurragömma. Plankleken, Vi gick på stenar och annat, fick inte sätta fötterna i backen, den som kom längst vann. Flickorna hoppa mest hage och rep.
Efter det har jag inte träffat någon av dom, men min kusin Pirkko har jag talats vid på telefon då släktboken gjordes 2004. Och ett par ggr senare. Hon flyttade från Rovanemi och skrev ingen nu adress på julkortet
Nu känner jag verkligen för att ringa runt och få träffa henne innan det blir försent
Liten grabb i femårsåldern kan inte komma i håg allt, men just det stora att sitta på tåget, titta ut, höra tågvisslan, (jag kan se mig själv) känna när tåget tuffar i väg och dess hjul donka donka i rälsskavarna. Vi hade väl någon sort av matsäck med oss. Vi blev väl hungrig av att åka tåg eller glömde vi bort allt annat? Vi fick nog något i oss när vi kom fram.
Hur länge vi stanna vet jag inte, men säkert över nattaen.
Det snöade i natt som var när jag skrev detta. Det är gråmulet +3.5gr.
Tåff,tåff,donk.Morfar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar